DXA är en förkortning för (Dual energy X-ray Absorptiometry). Principen bakom DXA är baserad på att använda sig av röntgenstrålar med två olika energier (därav benämningen dual energy), vilka absorberas olika mycket i ben och mjukvävnad. Programvaran i maskinen beräknar ett mått på benets och mjukdelarnas uppskattade täthet. Patienten ”skannas” tvådimensionellt och måttet på bentäthet anges i g/cm2 samt även som antal standardavvikelser i förhållande till programvarans databaser med unga friska individer (T-score) alternativt till åldersmatchade individer (Z-score).

Vilka lokalisationer skall man mäta med DXA?

Det som idag rekommenderas som standard för bentäthetsmätning är att man ska använda central DXA vilket innebär att man mäter på två ställen, oftast bentätheten i ländryggen (L1–L4) och i höften. I ländryggen bör kotor som skiljer sig markant i bentäthet (mer än 1 standarddeviation) från intilliggande kota uteslutas och minst 2 kotor behöver vara bedömbara.

Det vanligaste scenariot är att en kota har falskt för hög bentäthet (t.ex. efter kotkompressioner, degenerativa skelettpålagringar eller andra artefakter). Vid svårigheter att mäta ländryggen (t.ex. vid svår skolios eller inopererad metall) och/eller höften (t.ex. höftledsopererad) rekommenderas att man lägger till radius och då avläser man bentätheten på 33-procentsnivån för radius.

Vilket värde används för diagnos?

Det sämsta uppmätta värdet (lägsta) på bentätheten i antingen höften (oavsett höger/vänster, ”hals” eller ”total höft”), ländrygg (medelvärdet i ländryggen) eller 33 % radius används för att ställa diagnos. Det räcker alltså med att ha osteoporos på någon av dessa lokalisationer för att få diagnos.

För information om hur man skall tolka T-score och diagnos av osteoporos var god se vårdprogrammet.

Det finns en mängd olika parametrar som kan påverka resultatet av DXA-undersökningen:

• utrustning (olika fabrikat har olika inställningar och mätmetoder)
• DXA-operatörens individuella noggrannhet
• referensdatabas
• utrustningens kalibrering
• patienten medverkan (ligga stilla)
• artefakter (t.ex. röntgenkontrast, inopererad metall eller andra anatomiska deformiteter)
• kotkompressioner eller skelettpålagringar ger falskt för höga värden i ländryggkotorna

DXA-operatörer och bedömarens kompetens

Det är mycket som behöver stämma överens för att man ska kunna ge ett korrekt svar på en DXA-undersökning samt kunna jämföra två DXA-undersökningar. Först och främst ska patienten mäts med samma DXA-apparat. Det bästa är alltså om patienten får mätas på samma mottagning/röntgenklinik. För att säkerställa att resultatet är tolkningsbart ställer det även höga krav både på den som utför själva mätningen (DXA-operatören), som bör ha gått standardiserade utbildningar samt ha erfarenhet och även kännedom om sin ”felmarginal”. DXA-operatören ansvarar även för regelbunden kalibrering av maskinvaran mot en känd standard (fantom), kontroll av att programvaran mäter bentätheten på rätt plats anatomiskt samt att patienten positioneras rätt.

Det krävs även att någon med erfarenhet av att tolka DXA-resultat granskar undersökningen, ser att den är bedömbar och skriver en klinisk tolkning. För att kunna säga om det har skett någon signifikant förändring mellan två mätningar krävs det att den som tolkar DXA-protokollet vet hur stor ”felmarginal” mottagningen har på sina mätningar. Den normala variationen mellan två DXA-mätningar är cirka 1,0–1,5 % och det är förstås önskvärt att ha så låg felmarginal som möjligt för att kunna detektera även små förändringar.

Vertebral fracture assessment (VFA)

Förekomst av kotkompressioner mångdubblar risken för framtida kotkompressioner med upp till samt minst fördubblar risken för övriga frakturer, inklusive höftfraktur. Därmed är bilddiagnostik för att utesluta kotkompressioner central för frakturriskbedömningen. För diagnostik av kotkompressioner är fortfarande konventionell röntgen rekommderat som golden standard, men för att underlätta utredningen har man under det senaste decenniet utvecklat en teknik som kallas Vertebral fracture assessment (VFA) som gör det möjligt att under DXA-undersökningen även få ut en röntgenbild av kotpelaren så att man visuellt kan bedöma förekomst av kotkompressioner. Undersökningen kan utföras i samband med DXA-mätningen och ger möjlighet för den som bedömer DXA-protokollet att inkludera den i helhetsbedömningen. Eftersom förekomst av kotkompression har stor betydelse för frakturrisken bör VFA numera ingå i standardutredningen vilket även framgår från de senaste riklinjerna från socialstyrelsen.

Senast ändrad: 24 maj 2021